Ölandsklubbens sommarmöte i Skäftekärr
Den ilskna vinden slet i molnen som dansade över himlen och förde en kamp med solen om herraväldet. Solen segrade och under eftermiddagen strålade den och förgyllde därmed Ölandsklubbens i Stockholm sommarmöte i Skäftekärr i söndags. Ett drygt 60-tal klubbmedlemmar och gäster hade samlats för att under ordförande Rolf Attoffs ledning lära sig mer om Skäftekärrs arboretum och spännande forntidshistoria.
Eftermiddagen inleddes med lunch där alla fick njuta av Skäftekärrs specialitet lufsa. Under lunchen berättade den kända Ölandsprofilen Sven-Göthe Lidheim om Skäftekärrs tillkomst. Förutom att ha varit initiativtagare till att Skäftekärr blivit en välbesökt och välrenommerad del av norra Öland är Sven-Göthe Lidheim en av mottagarna av Ölandsklubbens Stora Pris (2002) och dessutom år 1998 vald till Årets Ölänning. I anslutning till lunchen presenterade Jacob Westerlund också sin nyutkomna bok Ölänningar som innehåller ett 70-tal berättelser om Öland där varje berättelse avslutas med en humoristisk knorr. En glädjespridare med många bilder som också fått ekonomiskt bidrag från Ölandsklubben.
I Skäftekärr finns Ölands enda arboretum som innehåller 140 olika träd och buskar. Efter lunchen påbörjades en vandring i den vackra parken under Björn Lünings sakkunniga ledning. Björn Lüning, som kombinerar kunskap i kemi med kunskap i botanik, berättade inledningsvis om platsens historia där det år 1860 anlades en skogsskola med jägmästare Johan-Emil Bohman som första föreståndare. En av hans insatser var att påbörja det som idag benämns Skäftekärrs Arboretum. Inom parentes kan nämnas att en av Ölandsklubbens medlemmar, Håkan Arne, mellan åren 1946 och 1963 bodde i jägmästarbostaden eftersom hans far arbetade med skogsvård som s k revirchef. Skäftekärr och den gamla jägmästarbostaden utgör idag navet i Ekoparken i Böda – en av Sveaskogs mer populära ekoparker.
Vandringen genom parken visade att det öländska klimatet möjliggör för ett antal exotiska träd att växa och frodas. Björn Lüning visade med en aldrig sinande entusiasm på mängder av spännande arter bl a de båda svarta valnötsträden, plataner, tulpanträd, näsduksträd, kinesisk sequoia, ginkgo för att inte tala om alla exotiska barrträd – hemlocksgran, himalayatall och många, många fler. Dagen till ära hade den vackra silverlinden slagit ut sin första väldoftande blomma – en upplevelse!
Vandringen fortsatte denna soliga eftermiddag till den forna stormansgården från järnåldern. Vem kan väl vara mer lämpad än arkeolog Jan-Henrik Fallgren att berätta om utgrävningarna där och vad som hände på platsen vars lämningar stammar från perioden 200-700 e Kr? Jan-Henrik Falkgren drog bl.a. jämförelser med England och menar att de öländska gårdarna väl kan hävda sig i storlek jämfört med de anglo-saxiska. Vidare berättade han att Skäftekärrs gårdar bestod av en samling av fyra hus vilket tyder på en aristokratisk gård. Lämningarna här är oerhört väl bevarade och ger en bild av hur livet kunde te sig vid den tiden i ett rikemanshus. Viktigt var att kunna brygga öl. Öl var en dryck som nyttjades för att kunna ha stora tillställningar och ingick således i den sociala sammanhållningen i samhället. Ju högre upp i hierarkin man befann sig, desto mer öl hade man att tillgå. Avslutningsvis visade han upp en liten hästsko smidd i järn och kopia av ett fynd gjort i just denna gård. Den lär vara det äldsta fyndet i sitt slag i norra Europa. Hisnande att veta att den burits av en häst för ca 1400 år sedan.
Kaffet lockade nu och därmed också eftermiddagens sista anhalt. Lars Welin, klädd i järnålderskläder tog emot oss utanför det nyuppförda järnåldershuset. Fornverkstan som är en ideell förening har som mål att levandegöra folkvandringstid och vendeltid. Verkstan drivs av ideella krafter, f d anställda och andra intresserade av forntida teknik – arkeologer, pedagoger etc – och anordnar årligen ett antal aktiviteter bl a för skolor. Fornverkstan har också uppmärksammats av både Vetenskapens värld och TV. Även utländska medier har visat intresse för aktiviteterna i Skäftekärrs Fornverkstan.
År 2003 brann det nyligen då uppförda stora huset och länge var det ett mysterium hur detta kunde hända. Det visade sig att den nödutgångsskylt, som var krav att installera, hade anslutits med elsladdar som i skydd av mörkret gnagts sönder av möss – och si! kortslutning uppstod och därmed var tragedin ett faktum.
Eftermiddagen närmade sig sitt slut och efter kaffet skingrades en mycket nöjd och välupplyst skara, alla tacksamma över dagens rika innehåll och över att vädrets makter varit oss nådiga denna märkliga vädersommar.
Henrietta Göbel