När jag på 1970-talet skrev om öländska kroppkakor hade jag också vaga uppgifter om att det i Litauen, i den del som tidigare benämndes Memelland, förekom kroppkakor liknande de öländska. Vid en resa till Vilnius fick jag tillfälle att själv bekräfta saken.
Första kvällen hamnade vi på en restaurant vid Vokieciu gatvé, Gamla stans paradgata. Extremt hungriga efter resan steg vi ner i källarvalven i restaurang Zemaiciai. Valven vindlade åt alla möjliga håll. Trappor, trappsteg och låg takhöjd med risk för både ben och huvud skulle fått svenska hälsoinspektörer att snabbt kräva ombyggnad. Den rustika inredningen gjorde oss en aning förbryllande. Efteråt kunde vi i Vilnius turistguide läsa att restaurangen var den dit ”hungry Hobbits come to partake in Lithuanian food” och den serverar ”traditional potato dishes snuggled between tasty starters and soups, and hearty meaty dead things”.
Den digra matsedeln på engelska hade en särskild rubrik, ”Lihuanian potato dishes”. Vi fastnande för ”A little bit of everything in a skillet,” som enligt presentationen skulle göra oss bekanta med traditionellt litauiska rätter. Anrättningen visade sig bestå av sex-sju olika rätter. Någon såg exakt ut som öländska kroppkakor, men den var lite mörkare och större. Där fanns också spolformade ”Zeppelins with meat”, karakteriserade som ”very traditional”. Vidare ”Potato pudding with bacon”, ”Potato sausages”, ”Potato pancakes with salmon gravadlax” (!). Matsedeln upptog ett 15-tal traditionella potatisrätter. Litauen var, och är, ett land med stor potatisodling. Vår bordsgranne, en infödd litauer, karakteriserade sin barndoms litauiska matvanor med: ”1:st came Potatoes, 2nd came potatoes and 3rd came potatoes”!
Letar man i kokböcker och på webben hittar man en del om traditionell litauisk mat. Cepelinai, zeppelinare, de spolformade ”kroppkakorna”, görs vanligen av 3 delar råriven potatis och 1 del kokt potatis, späck och malet fläsk- eller oxkött, finast är malen oxfilé! Inkråmet kryddas med salt, hackad brynt lök, peppar, ibland vitlök och framförallt mejram. De kan ätas med smält smör, sur grädde eller med en vitsås med brynta bacon- eller skinktärningar och lök. Zeppelinare har alltid kött som inkråm. Det litauiska namnet är Didzkukuliai. ”Zeppelinare” är förmodligen en ganska sen benämning efter Graf Zeppelins luftskepp, först konstruerat år 1900. Storleken kan variera mellan 10–20 cm i längd; i sydvästra Litauen sägs de göras större än i andra delar av landet och där lagades de till särskilt vid tunga arbeten. Men även vid högtidsdagar och vid jul kunde Zeppelinare ingå, däremot inte på julafton, då man i det strängt katolska Litauen inte borde äta fläskkött. Zeppelinare uppskattades knappast inom det borgerliga köket men desto mera i det lantliga hushållet.
På Öland gjordes också förr spolformade kroppkakor utan fyllning, så kallade blinningar och också kroppkakorna med fyllning av strömming brukade formas på samma sätt. Zeppelinarna kan göras i olika varianter med skiftande proportioner av rå/kokt potatis. De finare varianterna kryddas ibland med muskot och äts med en skinksås med lök och dill. Andra tänkbara kryddor var vitlök eller mynta.
De runda, mörkgrå stora kroppkakorna liknande de öländska men var fyllda med färskost, karakteriserad som ”cottage cheese”. Osten blandas med ägg och smör till en massa. I öländska hushåll tillverkades i äldre tider olika sorters färskost, men jag har inte träffat på att den använts till fyllning i kroppkakor. Ganska vanligt i Litauen är också att fylla dessa stora, runda kroppkakor med svamp eller med en blandning av svamp och brynt fläsk eller svamp och kål. Karl Johans-svamp anses som den bästa för fyllning. Svamp betraktades ju på Öland långt fram i tiden som ”koföda” och oanvändbar som människoföda, varför det inte är så underligt att den inte förekommit som fyllning där.
Potatiskorven, bulviniai vèdarai, görs på råriven, urvriden potatis med isterfett och lök, kryddad med salt och peppar. Massan stoppas i svintarmar, bakas i ugn och öses med fett. Äts skivad med tärnad brynt bacon.
Plikytas kugelis, eller bara kugelis liknar vår öländska lufsa. Också denna görs av råriven urkramad potatis. Kokande mjölk hälls över, hackad brynt lök, peppar och salt blandas i smeten och alltsammans bakas i ugn. Serveras kalla, skurna i fyrkanter med sur grädde eller svampsås eller brynta bacontärningar.
En annan vanlig potatisrätt är bulvinai blynai, stekta potatispannkakor. De görs också på råriven potatis, mjöl, ägg och torkad färskost samt salt och peppar och steks i stekpanna. Äts vanligen med sur grädde, socker, äppelsås eller konserverad frukt
I Sverige ätes ju kroppkakor med smält smör eller grädde och/eller lingon. I Litauen också med smält smör, sur grädde (möjligen smetana) och ganska kraftiga såser, alltid med skink-, fläsk- eller bacontärningar. Rena kaloribomberna, kan man tycka.
Någon uppgift tyder också på att liknande rätter förekommer i Vitryssland och Ukraina, men möjligen inte så vanligt som i Litauen, däremot knappast i de övriga baltiska staterna eller i Polen. Zeppelinarna betraktas som Litauens nationalrätt, precis som kroppkakorna som Ölands landskapsrätt. Även i Litauen är kroppkakor omgivna av talesätt, precis som på Öland. Potatisen måste rivas för hand för att det ska bli riktiga zeppelinare, anses det; åtminstone någon droppe blod måste den som river offra i smeten för att det ska bli äkta vara och man tävlade ofta, precis som på Öland om vem som kunde äta flest. Fyra litauiska kroppkakor anses vara mycket nog för en fullvuxen karl!
Vad vi kan konstatera är att dessa potatisrätter förekommer i liknande men varierande former utmed delar av Östersjöns kuster, särskilt på Öland, i Blekinge och längs smålandskusten samt på Gotland och i Litauen. Även norrut finns ju den berömda pitepalten och andra varianter. Kontakter med andra sidan Östersjön var täta. Vi kan bara tänka på all den öländska kalksten som exporterats till andra sidan Östersjön och användes som byggnadsmaterial eller golvsten i kyrkor, slott och borgar. Königsberg (nuv. Kaliningrad) och Memel (nuv. Klaipéda) var stora och betydande handelsstäder dit säkerligen mången öländsk skeppare styrde kosan.
Hans Medelius
Foto Gunilla Cedrenius